5 månader har jag tränat specifikt för Stockholm Marathon och det var väldigt nervöst timmarna innan start. Men när väl startskottet gott och jag var iväg så blev nervositeten utbytt mot frustration över att det var så trångt att jag inte kunde hålla mitt tänkta tempo. När det väl delades upp ökade jag tempo för att springa ifatt lite av den tappade tiden i början vilket funkade bra och det kändes skönt att kunna hålla tempot. Det mesta stämde, energinivån var mycket bra, benen kändes riktigt starka, och mitt första lilla etappmål som var varv 1 (17km) gick ganska obemärkt förbi.
Foto: Daniel Roxvret
Vid 21 km började jag få ont i foten och kände direkt att ska jag klara mitt mål så kommer jag få slita nåt enormt med smärtan. Jag sprang vidare i ca 3 km och bestämde mig för att gå in i sjukhustältet för att få skadan tejpad och sa som det var till personalen.
Jag har haft en fraktur i foten sen innan som har ställt till de lite för mig på mina långpass då det känns som om det inte läkt ihop ordentligt. Jag frågade om hon inte kunde tejpa på nåt sett och ge mig en tablett mot smärtan så jag kunde ge mig iväg. Hon vred och vände på foten och sa att om jag vill vara säker på att jag i framtiden ska kunna träna långdistanslöpning överhuvudtaget så skulle jag hoppa av direkt.
Min första tanke var att strunta fullständigt i vad hon sa och fullfölja det jag tränat för i 5 månader, jag tror att sjuksköterskan såg det på mig och förklarade lugnt och sansat att det går flera lopp och att det inte är värt att förstöra mer bara för att jag är envis.
Det satt enormt långt inne, men jag lät dom klippa bort chippet och Stockholm Marathon var över för min del. Jag kommer lyda läkarnas råd och göra som dom säger nu, men jag är snart tillbaka med full kraft.
Jag har ett marathon att springa under 4 timmar och säsongen är inte över på långa vägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar