Elljusspåret

Jag tror det var i mitten av Oktober som jag för första gången på flera år gav mig ut för att springa, tänkte väl att jag skulle komma igång lite. Jag hade varit med på en internmatch med Visingsös fotbollslag och ville lägga mig ner o dö efter 10 min, jag fattade inte vad som hände, har ju spelat fotboll i 15 år.
Den riktiga vändningen kom egentligen när jag efter många diskussioner med mig själv bestämde mig för att hänga med på en kostrådgivning/crossnature som Susanne och Cissi hade fixat ihop på Persgården här på Visingsö.
Jag blev riktigt peppad av det och bestämde mig för att börja springa.

Elljusspåret här på Visingsö är knappt 2 km långt och jag trodde ju givetvis att jag skulle ta mig runt utan problem, kanske att jag till och med skulle ta 2 varv, så blev det INTE.
Jag fick slita som ett djur för att ta mig runt ett varv, och det bör tilläggas att jag sprang inte fort. Att jag inte gav upp sen är ett mirakel för jag var så trött att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle utsätta mig för det.

Det känns därför lite konstigt att sitta här idag efter ett stenhårt spinningpass och se fram emot morgondagens Trx-pass med spåret som uppvärmning, det hade varit helt uteslutet för bara 2 månader sen. Det är en fantastisk känsla att se resultat på det man gör och att det faktiskt är så att, vill man kan man !!

Det hade inte gått utan all pepp och uppmuntran jag får från framför allt Susanne, men också min vän och crossnatureinstruktör Cissi, ska berätta mer om det vid ett senare tillfälle.

Det är långt kvar tills jag gör ett marathon sub 4, men jag har allt självförtroende i världen och det finns inget som kan stoppa mig nu !!

Tack !!